i look for u in everyone

jag vet inte. jag vet inte riktigt vad som händer. eller vad jag tycker. om det är varmt eller kallt. om jag svettas eller fryser. kan dock bero på febern. eller om allt är bra nu eller om det fortfarande ligger och skaver. långt bak någonstans kanske det kommer upp igen. jag vet inte om jag är nöjd men hur det är just nu. jag vet inte om jag känner mig tillfredställd så som lajfet är just nu. och hur är den känslan isåfall? ne jag vet inte. jag sa för ett litet tag sen att jag skulle sluta vara så jävla naiv när det kom till l o v e. men jag vet inte om jag trodde på det själv ens. eller om det var jag eller det som fanns i kroppen som skrev. Vad det nu än var så har jag inte slutat. Kom på att jag hellre tar skiten efteråt och går på lite spare no fear känsla. Fast båda är lika mycket energitjuvar. Så jag gör det som för stunden faller mig in, även om jag får sitta och gunga fram och tillbaka som en apatisk unge från något jävla krig någonstans där varken kärlek eller vatten existerar, dagen efter, så är det värt det. Eller? Det här självdestruktiva beteendet börjar verkligen ta ut sin rätt efter ca 5-6 års tid. Det. Känns. Riktigt. Mycket. Just. Nu. Och jag gör något jävligt drastiskt snart. Typ som att stänga av tv:n, och gå och lägga mig, och vakna upp imorgon med exakt samma känsla som jag hade när jag gick och la mig. Den här lilla fina cirkeln ni vet? Den som är så jävla påfrestande konstant? Ja, ni vet. Om inte, kan ni skatta er lyckliga och forstätta sitta där och läsa det jag precis skrivit och tycka att jag slöddrar mig igenom någon obetydlig text med en massa obetydliga ord som ni aldrig kommer förstå er på. Fan vad fint. En stor lättnad är vad jag behöver. Och lite såndär kärlek från allt jag har i min närhet. Jag ger. Jävligt mycket. Hela tiden. Konstant. Jag är nära på att kollapsa efter varje giv. Jag skulle behöva en klassfest. Nu. Men mest av allt skulle jag behöva deleta allting jag precis skrivit. Mest för att inte behöva läsa igenom det igen om någon månad och tänka ”inget har förändrats”. Men jag tänker ge mig den smällen på käften för att jag kanske ska förstå någongång att det inte funkar längre. Det rycker i hela min kropp och jag måste bege mig ca 30cm bakåt och ta mig vidare bort från verkligheten och in i drömmarna. I vaket tillstånd. Hej då.